En bemannad rymdfarkost som drivs med kemiska drivmedel skulle behöva sju månader för att nå Mars. Erfarenheter från rymdstationen ISS visar att människor som vistats i rymden länge förlorar nästan hela sin muskelstyrka. Om farkosten nådde Mars skulle astronauterna inte vara kapabla att röra sig, eftersom deras muskler helt förtvinar efter en vistelse i rymden. När vi rör oss på jorden så får vi hela tiden kämpa mot gravitationen. Varenda gång du reser dig ur stolen får du anstränga dig och utveckla din muskelkraft.
Det är alltså helt uppenbart att en Marsfärd kräver en teknologisk revolution vad beträffar drivmedel, för att astronauten ska kunna nå Mars inom en rimlig tidsrymd. Men historien visar att nödvändigheten är uppfinningarnas moder.
Fusionskraft innebär i korthet att man drar nytta av den process som uppstår när atomkärnor slås ihop och bildar tyngre atomkärnor. Detta kan bara ske i reaktorer som tål högt tryck och hög värme. När de nya tunga atomkärnorna skapas uppstår energi som kan användas. Fusionsreaktorn som driver rymdfarkosten behöver inte gå på högvarv under hela resan. Den slås av och på och ger raketen en puff då och då. När farten minskar kommer en ny puff som skjuter farkosten fram till målet.
Helium-3 är ett lämplig bränsle för fusionsraketer. Detta ämne finns inte på jorden men däremot på månen. Förekomsten av helium-3 har att göra med solstormar som under eoner av år har bombat denna planet med sin strålning. Det verkar som om osten har landat rakt på makaronerna. Det är ingen överdrift att säga att månen har en nyckelfunktion. Och inte heller är det förvånande att så mycket intresse riktas mot denna planet. Kinas månprojekt innebär att man bygger upp kapacitet för att ta hem helium-3 till jorden för att kunna använda ämnet till fusionskraft och fusionsraketer. Naturligtvis vill inte övriga rymdnationer vara sämre i framtiden.
